tomten smyger

Jodå, det skulle varit jag som var och tränade.... Men snäll som jag är så fick John sticka iväg istället eftersom jag fortfarande har lite taggtråd i halsen och orkeslös.... Då går det såhär bra att lägga barnen...

Jag blir toookig!!

Han smyger upp och tror han inte syns...... ♡

In love!

Eftersom vi hade en liten vattenläcka här i köket som är ca 6mån gammalt tack vare Ikeas blandare som inte höll måttet som de så dyrt och heligt hade sagt blivit så mycket bättre och de var inget att oroa sig över...
Och efter de hade erbjudit sig att skicka en ny som jag vänligen men bestämt bad dem stoppa upp någonstans så fick jag se mig om efter en ny.

Så nu har den här snyggingen flyttat hem till mig!

Bara ordet gör mig svag...

Cancer.... Jag mår fysiskt illa och tror jag sedan länge har utvecklat en fobi för detta ord.

Det kryper i kroppen och vill bara gråta.


Min största skräck är att få den här sjukdomen, i vilken form som helst egentligen. Kan inte direkt rangordna vilken som skulle vara värst.

Fick alldeles precis nyligen reda på att en av mina äldsta vänner precis lika gammal som jag åkt på skiten..
Det kändes som om världen rämnade och allt bara snurrar.. Jag vill bara krama henne och stryka henne över ryggen och säga att allt kommer bli bra, du kommer fixa det. För så tänker jag, det finns inga andra alternativ!!

En av anledningarna till att jag reagerar så starkt är nog att det lika gärna hade kunnat vara jag....

Mina tankar finns hos henne, hennes två underbara små flickor och hennes fantastiska man.

En för alla, alla för en!

Timbuktu...

Älskar den svenska hiphop traditionen som inte riktigt tagit sig upp i samma kaliber som den amerikanska där man skall mörda och ligga hit och dit..



-"Jag hoppas du
Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod,
Asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta,
Så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögolock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar förevigt alltid krasha...."

- Jason Timbuktu

Det löser sig, sade ho som.....

Är det inte den ena är det den andra. Eller så är det båda två...

Jag tror de flesta som har barn kan hålla med mig om att man fick inte bara barn utan även en stor portion oro i bagaget. Inget man direkt var beredd på, själv var jag ganska så bekymmerslös tiden innan barn.

Mitt motto var -Det löser sig!

Jag försöker fortfarande leva efter det, men det grumlar sig alltid lite granna i botten ändå med barn för man älskar dem så hejdlöst mycket att man skulle kunna hoppa framför en bil för att skydda dem.

Vi kör på det bekymmerslösa leendet idag i alla fall

Nu är det officiellt

Jag har inga blöjbarn längre.

Min lille plutt har blivit så stor. Om man inte har barn kan det te sig väldigt konstigt att man kan sörja en sådan sak. Samma om man kanske bara har ett barn.

Men det där med att ens minsta och antagligen sista barn slutar med saker som är väldigt nära förknippat med bebisstadiet, det ger en sorg om tider som aldrig kommer komma tillbaka.

Mitt sista minne är en förskrämd liten extrablöja som jag hade i bilen

Socker

Lyssnar på Kent


Livet är fantastiskt ändå. Vilka ställen det tagit med en på, vilka resor! Både upp och ner, ibland så mycket ner så man tror att man aldrig någonsin kommer komma upp igen. Och de absolut finaste stunderna som man behåller så långt långt in i hjärtat att de aldrig kommer försvinna. Man kommer bära med sig dem så länge man lever.

Kent har sannerligen utgjort en stor del av mina minnen som ungdom/ung vuxen.