Gud nu börjar jag bli trött på mig själv, och jag antar att ni som läser detta också börjar bli trötta på mig när jag är färdig med detta inlägget. Varför är man aldrig nöjd? Är det bara jag så får ni mer än gärna slå mig hårt i huvudet så jag slutar med dessa dumheterna. Annars får ni gärna dela med er och så kanske vi kan finna en lösning tillsammans? Det jag tänker på är denna förbenade digitalkameran. Jag känner i varje del av min kropp så måste jag ha den, det gör ont i bröstet på riktigt alltså när någon annan tar kort på ögonblicket som jag hade velat uppleva om igen genom min nya kamera. Att jag sitter inne med värsting systemkameran verkar inte bekomma mig. Jag tror verkligen att mitt liv kommer bli komplett och jag kommer känna mig lycklig om och när jag får kameran. Som om något sådant kan förändra allting! Undrar om mina föräldrar tappat mig i golvet som bebis.. Okej nu lovar jag att sluta älta, detta, för en stund.. Sov gott