Fortsättning följer

Ja idag var det fortsättning på provtagningar för lille E.


Han var vid gott mod ända tills han såg sprutan.. Can't blame him



Men vi är alla ganska så lugna här hemma och tror faktiskt inte det värsta vilket är ganska ovanligt för min del.. Men framtiden får utvisa vad proverna säger.

Naturen sviker aldrig!

Jag kan inte ens med ord förklara hur skönt det är att känna solens strålar mot huden!


Helt fantastiskt, man blir genuint lycklig



Idag är en bra dag

Hudlös

Vissa dagar är jag hudlös. Tar upp minsta lilla vibration som skickas ut i luften. Som en stor parabolantenn.

Jag klarar inte av att läsa om mer skit som händer ute i världen just nu, kan inte ta in och bearbeta och försöka förstå eller försöka hjälpa. Det räcker för mig för idag.

Så, nu kommer jag fokusera på mig och min träning och mitt lilla liv här på jorden.

Kan inte rädda alla, kan knappt ta hand om de två barn jag har satt till världen själv.

di smau grau

Japp nu skall de väck!  Förlåt mig Johanna för att jag skiter dig i hövvet....! (Johanna är min frisör och kolla klippet nedan så hajjar ni)

Gulletussan har en dålig dag på jobbet..

♡

Det blir aldrig som man tänkt sig

Ibland blir det inte som man tänkt sig.. När jag gick och lade mig igår vid 23tiden så tänkte jag inte att jag skulle gå upp halv fyra..

Isf skulle jag gått och lagt mig kl 17 som Elvin..vilket gjorde så han gick upp kl 03.30.


Allt jag kan tänka på just nu är när jag får gå och lägga mig igen ikväll.

Undrar om han kommer hata mig för detta?

Men han är ju så söt så man dör! Mini-Anton

tomten smyger

Jodå, det skulle varit jag som var och tränade.... Men snäll som jag är så fick John sticka iväg istället eftersom jag fortfarande har lite taggtråd i halsen och orkeslös.... Då går det såhär bra att lägga barnen...

Jag blir toookig!!

Han smyger upp och tror han inte syns...... ♡

In love!

Eftersom vi hade en liten vattenläcka här i köket som är ca 6mån gammalt tack vare Ikeas blandare som inte höll måttet som de så dyrt och heligt hade sagt blivit så mycket bättre och de var inget att oroa sig över...
Och efter de hade erbjudit sig att skicka en ny som jag vänligen men bestämt bad dem stoppa upp någonstans så fick jag se mig om efter en ny.

Så nu har den här snyggingen flyttat hem till mig!

Bara ordet gör mig svag...

Cancer.... Jag mår fysiskt illa och tror jag sedan länge har utvecklat en fobi för detta ord.

Det kryper i kroppen och vill bara gråta.


Min största skräck är att få den här sjukdomen, i vilken form som helst egentligen. Kan inte direkt rangordna vilken som skulle vara värst.

Fick alldeles precis nyligen reda på att en av mina äldsta vänner precis lika gammal som jag åkt på skiten..
Det kändes som om världen rämnade och allt bara snurrar.. Jag vill bara krama henne och stryka henne över ryggen och säga att allt kommer bli bra, du kommer fixa det. För så tänker jag, det finns inga andra alternativ!!

En av anledningarna till att jag reagerar så starkt är nog att det lika gärna hade kunnat vara jag....

Mina tankar finns hos henne, hennes två underbara små flickor och hennes fantastiska man.

En för alla, alla för en!

Timbuktu...

Älskar den svenska hiphop traditionen som inte riktigt tagit sig upp i samma kaliber som den amerikanska där man skall mörda och ligga hit och dit..



-"Jag hoppas du
Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod,
Asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta,
Så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögolock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar förevigt alltid krasha...."

- Jason Timbuktu

Det löser sig, sade ho som.....

Är det inte den ena är det den andra. Eller så är det båda två...

Jag tror de flesta som har barn kan hålla med mig om att man fick inte bara barn utan även en stor portion oro i bagaget. Inget man direkt var beredd på, själv var jag ganska så bekymmerslös tiden innan barn.

Mitt motto var -Det löser sig!

Jag försöker fortfarande leva efter det, men det grumlar sig alltid lite granna i botten ändå med barn för man älskar dem så hejdlöst mycket att man skulle kunna hoppa framför en bil för att skydda dem.

Vi kör på det bekymmerslösa leendet idag i alla fall

Nu är det officiellt

Jag har inga blöjbarn längre.

Min lille plutt har blivit så stor. Om man inte har barn kan det te sig väldigt konstigt att man kan sörja en sådan sak. Samma om man kanske bara har ett barn.

Men det där med att ens minsta och antagligen sista barn slutar med saker som är väldigt nära förknippat med bebisstadiet, det ger en sorg om tider som aldrig kommer komma tillbaka.

Mitt sista minne är en förskrämd liten extrablöja som jag hade i bilen

Socker

Lyssnar på Kent


Livet är fantastiskt ändå. Vilka ställen det tagit med en på, vilka resor! Både upp och ner, ibland så mycket ner så man tror att man aldrig någonsin kommer komma upp igen. Och de absolut finaste stunderna som man behåller så långt långt in i hjärtat att de aldrig kommer försvinna. Man kommer bära med sig dem så länge man lever.

Kent har sannerligen utgjort en stor del av mina minnen som ungdom/ung vuxen.

Vabba vabba vabba....hela veckan lång?

Idag är det min tur att vabba. Elvin är fortfarande dålig, och sover just nu. Då hade jag tänkt att städa undan lite. Då har jag en liten kissekatt jamandes i hälarna. Får sätta mig ner och kela lite med henne och uj vad gosigt det är. Man borde egentligen inte göra något alls utan bara ge upp och låtsas att man inte är hemma och ligga i soffan hela dagen. Men man ser ju den där tvätten som borde hitta till tvättmaskinen och de där kartongerna som borde sorteras och slängas. 

Vi får se hur långt vi kommer! ♡

40•C i pannan i -1 på kinderna

Elvin ligger hemma däckad i 40 graders feber och Elliot behöver ut och rastas.

Som tur är ville Svea åka lite skridskor!

Nu håller vi tummarna att lilleman blir frisk över helgen..