söndag 10 maj 2009

Gud nu börjar jag bli trött på mig själv, och jag antar att ni som läser detta också börjar bli trötta på mig när jag är färdig med detta inlägget. Varför är man aldrig nöjd? Är det bara jag så får ni mer än gärna slå mig hårt i huvudet så jag slutar med dessa dumheterna. Annars får ni gärna dela med er och så kanske vi kan finna en lösning tillsammans? Det jag tänker på är denna förbenade digitalkameran. Jag känner i varje del av min kropp så måste jag ha den, det gör ont i bröstet på riktigt alltså när någon annan tar kort på ögonblicket som jag hade velat uppleva om igen genom min nya kamera. Att jag sitter inne med värsting systemkameran verkar inte bekomma mig. Jag tror verkligen att mitt liv kommer bli komplett och jag kommer känna mig lycklig om och när jag får kameran. Som om något sådant kan förändra allting! Undrar om mina föräldrar tappat mig i golvet som bebis.. Okej nu lovar jag att sluta älta, detta, för en stund.. Sov gott

2 kommentarer:

Carina sa...

Ja, det hade varit roligt! :D
Sofforna är jättefina och kortet är charmigt tycker jag!
Jag känner samma som du fast om typ tjugo saker, får jag bara dom så är jag lycklig! :p
Vi kan väl höras på onsdag för jag har möte i föreningen imorgon och idag tänkte jag måla, hann ju inte allt igår :p
Kraaam

Anonym sa...

Det e så man fungerar, tror jag i alla fall.... Vad beträffar tappandet i golvet så kan jag bara säga att jag har inte tappat dig.... vad beträffar din far så har jag ingen aaaaning... hi hi. Men jag svär mig i alla fall fri.... Kram/Mor